Det första illustrationsjobbet... alltså, JOBBET! / The first illustration job.... that is, the JOB!

Jag har fått mitt första illustrationsjobb. Alltså, som ett jobb på kontrakt. Tidigare har jag "ställt upp" och hjälpt till här och där med pensel eller penna när folk har velat haft något i bildform. Men nu är det alltså på riktigt, med avtal, tidsramar och inte minst arvode. Det känns spännande! Jag får kanske avslöja mer när projektet lämnar mig som färdiga bilder till beställaren. Så jag får nog sluta knappa på tangentbordet nu och jobba vidare! Det är tre bilder som ska göras, samt ett typsnitt för företaget.

Spelare. / Gamblers. 

English:

I've got my first illustration comission. That is, a comissioned job with a contract. Before I have "come forward" and helped out here and there with brush and pen whenever people have wanted something concerning imagery. But now it's for real, with business agreement, deadlines and not least a fee. It feels exciting! I may give away a little more later on once the project leaves me as finished images and ends up in the comissioner's hands. So I ought to stop typing this keyboard and do some more with it! Three images are to be made, and also a logotype for the company.

Iväg på havet. / Away on the ocean.

Medan jag ser på. / While I'm watching.

Medan jag ser på (2015).

Det är det första du berör när du vaknar,

när dagen väcker dig från din dröm.

Ger dig det du känner dig saknar,

jag ser på - i hjärtat vemodig och öm.

Tiden utanför stör er och er relation,

enbart ljudet som kallar till fokus,

finns som den enda enande situation,

jag ser på - rökridå i stil med hokus pokus.

På den obestämda resan framåt,

en bilfärd i baksätets trygga fasad.

Ni ler mot varandra i gemensamt försåt,

jag ser på - en tystnadens spirande serenad.

Du smeker och gör din romans driftduglig,

dina ögons glitter återspeglas till glädje.

Din beröring gör alltjämt relationen foglig,

jag ser på - er dans med dus av livsglädje.

Det är det sista du berör innan du somnar,

jag sörjer dig med auktoriserad stil.

Vänder mig in i natten och långsamt domnar,

jag ser på - när du laddar din mobil till
en procentsats som är fertil.

English:

While I'm watching. (2015).

It is the first thing you touch when you wake up,

when the day wakes you from your dream.

Gives you what your heart has in lockup,

I'm watching - my heart blue and in scream.

The ruckus world outside disturbs you and your relation,

merely the sound which calls to focus,

is the one and only unifying situation,

I'm watching - smoke-screen in the vein of hocus pocus.

The undetermined journey onward,

a car-ride in the back-seat facade of security.

You smile at each other in common reward,

I'm watching - the silent serenade of an enemy.

You caress and make your romance capable,

in the glitter of your eyes sparks of joy.

Your touch maintains the relation satiable,

I'm watching - your dance as a decoy.

It is the last thing you touch just before bed,

I mourn you with authorized style.

Turni into the night as it slowly embed,

I'm watching - when you charge your phone

to a precentage which is fertile.

Vem regerar Firepath Art? / Who rules over Firepath Art?

Nu har jag passerat över 150 inlägg för den här bloggen (!). Det är på tiden att jag presenterar mig lite närmare för den anonyma skara följare som tittar till här på Firepath Art till och från. Ni får följa med "bakom kulisserna", om man säger så.

Allt startade egentligen 2011. Jag ville på något sätt dela det jag håller på med med omvärlden. Om man syns, så finns man. Så är det i dagsläget. Det var inte många som visste att jag faktiskt målade innan bloggen kom upp. Det är också ett sätt att knyta kontakter, ifall någon gillar det som de ser. Tanken på att samla allt som jag pysslar med på ett och samma ställe var också något bra. Så några personer i min omgivning tyckte jag skulle försöka mig på att skapa en blogg. Det visade sig vara en god idé. I de allra flesta fall i åtminstone. Man blir ju mer offentlig än tidigare och ett par personer kanske inte gillar saker som framträder här. Det kanske tillhör paketet? Men det är gjort och genom att se statistiken så är det tydligt att det finns människor som tittar in på bloggen till och från.


Lite kort presentation.

Jag som driver den här bloggen heter Christian Eldstig. Efternamnet på engelska har blivit en del av bloggens namn. Först efteråt fick jag reda på att det fanns andra företeelser som också hette firepath (ett gammalt Stjärnornas Krig spel, tilläggsfiler till olika datorprogram och olika andliga visdomsord från ursprungsbefolkningar.). Förhoppningsvis är det inte så att människor har sökt på firepath i hopp om att finna det som jag räknade upp tidigare och av misstag funnit min blogg, men chansen är ju kanske rätt stor.

Jag är född och uppvuxen i Hälsingland men bor nu i Skåne med min fru och barn. Utbildad lärare i främst historia och religion men med drama/teater som sidoämne. Konstarterna är något som jag verkligen har passion för.

Ridå upp! Välkommen till teatern!

Det här är ett intresse som har följt med länge. Mitt första minne kommer från en "produktion" av Rödluvan och Vargen när jag gick på lekis (något som idag kanske kallas för nollan). Jag spelade vargen då. En del av barndomens lek är ju på sätt och vis teater på något sätt. Förställningen att vara någon annan är rätt naturlig för barn i dess strävan efter att bygga ihop sin personlighet. Testa sinnesstämningar och roller. Också att se karaktärer i barnfilmer och sedan ikläda sig själv den rollen men skapa nya äventyr.

När jag tänker efter undrar jag om jag helt "växte upp" på ett sätt - många av barndomens kamrater växte till sig och skaffade en integritet, som kanske inte alltid låter den lekande sidan titta fram. Jag kanske kan beskriva mig själv som homo ludens; "den lekande människan", som holländske Johan Huizinga beskrev i sin bok med samma namn. Man vet om när man träffar likasinnade men på samma sätt blir det lätt lika obekvämt när man träffar människor där leken har förlorat sin plats. Inte för den skull att det är en fråga om regression till barndomen, mer som att man har tappat bort möjligheten att ta fram den sidan. Må det kanske ha varit förväntningar, samhälleliga normer eller kanske prestige i andras ögon. Eller att framstå som "fånig" i andras ögon? Ibland har det misstolkats av människor och skapat ett "obehag" från andras sida och dessvärre har andra ibland valt att avsluta den vänskapliga relationen. Jag har sett det hända andra och också varit måltavlan.

Ett sant Allahelgonafoto. / A true Halloween photo.

Att bo på en liten ort i Hälsingland erbjöd väldigt litet utlopp för detta intresse. Det var inte förrän jag fick en chans att hjälpa Tomten utanför Mora mellan 2000-2005 som jag fick en chans att blomma ut i samspel med andra fantastiska... eh... knytt. En vidareutveckling på det blev det när vi flyttade till Skåne, två föreställningar med Teaterfolket (2006-2007) inne i Malmö, ett par kortare grejer, såsom gestaltning på LitteraLund 2007 och mindre statistjobb i Ystad bland annat (och såg/träffade Kenneth Branagh & Malcolm Tierney).



Jag läste också en dramapedagog-utbildning genom Malmö Högskola, fantastiska saker. Dessvärre har jag inte gått vidare med det. Lite Aragonkomplex, att vara förutbestämd att bli något större än vad man för tillfället är men inte agera efter det. Jag vet jag borde göra något med det men är lite för harig tror jag. Jobbigt konflikträdd kanske? Sedan var det inte förrän 2012 som jag kom med i teatersammanhang igen. Senast i år (2015) spelade Teater Oscar en pjäs där jag både hade roll och gjorde affischen. Vi får se vad som väntar i framtiden. Att skriva dramatiska texter och regissera vore enormt kul också.


Slå an ett ackord...


Musik är väldigt kul att både lyssna till och spela själv. Det sistnämnda är jag väl sisådär på. Jag menar, vanliga ackord till gitarr och piano fixar jag rätt ok. Men jag har nog inte spelat med andra så mycket. Det var väl ett försök för ca 20 år sedan, då jag och två andra försökte oss på ett rockband. Jag mullrade lite på basen då i Edsbyn och de övriga medlemmarna bodde i Alunda respektive Uppsala. Vi höll på i två år och träffades också bara två gånger för att repa samma låt. Det blev inget med det och basen såldes till en man som ville imponera på en tjej som senare blev hans fru. Senaste gången jag spelade mer regelbundet var när jag och min fru var lovsångsledare för en hemgrupp i kyrkan Ad Fontes. Det var väl närmare tio år sedan.

!

Språkets tjusning.


För en del var skolans språklektioner (kanske svenska inkluderat?) bara en pina. Engelska introducerades någon gång i mellanstadiet och på högstadiet utökades den på min tid med antingen franska, spanska eller tyska. Jag valde tyska och det gick bra ett tag. Jag fascinerades tidigt av hur man kunde spåra och jämföra ord och det följde med även om man kanske tappade bort, i synnerhet tyskan. Idag kan jag förstå lättare tyska texter och talad dialog men talar enbart tyska i presens och då med enorma kunskapsluckor i grammatik och ordförråd.

Lite blandat. / Miscellaneous.

Spola fram tiden lite, så började jag intressera mig för mina nordiska grannar i början av 2000-talet. Också minoritetsspråken älvdalska och överkalixmål. Det har varit en jaktens tjusning att hitta fackböcker, litteratur, romaner och ordböcker på norska, färöiska, isländska, danska och finska (med svensk hjälptext). Nu har jag nog för många böcker! Här är det ju ett direkt språkligt släktskap och därför blev det ganska mycket lättare att ta till sig än tyska. I många år har jag kämpat med att försöka lära mig isländska på egen hand men det har gått sådär. Jag ska också försöka finna en Bibel på språket. Drömmen lever vidare. Danska har jag lärt mig lite grand och det visade sig användbart, speciellt under min resa till Färöarna 2003. Danska ord med norskt uttal gick bra, men även norska (jag kan endast lite bokmål, fast jag tror nynorsk på många sätt står färöiska närmast.)

En del texter är väldigt spännande (vänstra boken).

/ Some texts are really exciting (left book).

På senare tid har jag också snöat in mig på kymriska. Jag väntar spänt på att kursen ska kläckas på sidan Duolingo. För närvarande är jag kanske 1% flytande i språket, men det ska det bli ändring på. Det skulle kännas kul att kunna ett så pass udda språk. I andra fall så är chansen större att människor kan spanska eller franska till exempel. Inte så lätt att tala eller skriva i "kod" då, om talare lyssnar eller tjuvkikar på dina anteckningar, recept eller vad det nu må vara.

De eviga färgerna.

Något som är konstant och alltid återkommande är att skissa, måla och jobba med färg. Jag har rätt klara minnen av det från tidig barndom. På ett liknande sätt som med teater så försvann inte lusten till skapande när jag växte upp. När man tittar på barns utveckling så ritar och leker ALLA barn men inte alla behåller det senare i livet. I själva bildämnet i skolan var jag väl rätt medelmåttig. Under något år plus minus månader fick jag hjälp av en engelsman att "tänka" i former men han rökte för mycket Gula Blend att jag snart hoppade av. Förfärlig stank.

En första skiss till julkort. / A first sketch for a Christmas card idea.

I slutet av 1990-talet hamnade jag på Viebäcks Folkhögskola (vila i frid) och fick där tillräckliga utmaningar och också kunnandet med olika tekniker. Efter det har det faktiskt varit konstant. På gränsen till skumt. Jag brukar ha med mig ett litet skissblock och titt som tätt så kommer det idéer, teman, känslor och annat obskyrt som jag skriver eller skissar ned. Det är inte alltid så att det är en "färdig" bild. Det kan vara en bit av en framtida bild som får mogna och kanske sammanföras med andra element och bilder innan jag känner, att NU kan detta bli en målning.

Affisch. / Poster.

Ett roligt minne med måleriet är när jag står utanför Alnarpsborgen utanför Lomma och målar av träd i en vacker bokskog medan frun har lektioner med sina landskapsingenjörs-kurskamrater. Jag står där och målar rätt länge. Efter en stund kommer det en äldre dam fram (dagisfröken) med en liten kille. Han ville veta ifall jag kan röra mina fötter, han trodde jag var fastvuxen i marken då hans förskoleklass betraktade mig på håll. Haha! Man blir rätt inne i det man gör. Ibland när jag kommer igång på kvällen så kan jag förvånat kolla på klockan och se att den är efter 01.30 på natten.

Det känns extra kul att kunna dela med mig av Eldstigens konst på internet också. Vi får se vart allt detta leder. I bästa fall mer chans till utställning?

English:

"... för att flugor är tuffa.". / "...because bow-ties are cool.".

Now I have passed over 150 entries for this blog (!). It's about time I do a closer presentation of myself for the anonymous crowd of followers who stop by here at Firepath Art from time to time. You get to go "behind the scenes", so to speak.

It all started in 2011 really. I somehow wanted to share what I'm doing with the outside world. If you are visiblem, then you exist. That's the way things are now. There were not too many I knew that knew I was painting before this blog went live. It's also a way to tie connections with people, who might like what they see. The thought to gather all that I am doing in one place turned out to be a good idea. Some people in my surrounding thought I should try creating a blog. A good idea. In most cases anyway. You go public in another way than before and some people might not like what they find here. Perhaps that's part of the package? But it's done and looking the statistics it's clear that people check the blog from time to time.

Short presentation.

Me who is in charge of the blog is Christian Eldstig. The last name means Firepath and has become a part of the name of the blog. It wasn't until afterwards that I realized other things also named firepath (an old Star Wars game, add-on files for different CPU software and different spiritual words of wisdom from indeginous people.). Hopefully people are not first hand searching for firepath in order to find those of which I just listed and by mistake ended up on the blog, but the chance is pretty big perhaps.

I'm born and raised in Helsingia but now live in Scania with wife and kids. Educated as a teacher in foremost history and religion but with drama/theatre as a supplement subject. The arts are something that I have a passion for.

Curtain! Welcome to the theatre!

This is an interest that has followed me for a long time. My first vivid memory comes from a "production" of  "The Little Red Riding Hood" from pre-school days. I was cast as the wolf then. Some of the childhood games are theatre in some ways. The preset of being someone else comes quite natural for children in their effort to build their own personality. Try moods and characters/roles. Also to for example watch characters in cartoons and then attain that role for themselves but create their own adventures.

When I come to think of it I do wonder if I never "grew up" in a way - many childhood friends grew and locked themselvs in an integrity that may not allow for the playful side to shine through. Perhaps I can describe myself a bit like homo ludens; "the playful human", as the Dutch Johan Huizinga described in his book by the same name. You can usually tell when you meet like-minded but in the same way the opposite is true and unconvenient when you meet people where the playful nature has lost its place. Not by any means am I talking about a regression back to childhood, but more like some have lost their ability to use that side of themselves. May it be expectations, soceitys norms or perhaps prestige in other people's eyes. Or the fear of looking "foolish" in the eyes of others? Sometimes it has been misinterpreted by others and created "uneasiness" from their side and sad to say they choose to end friendship relationships. I have seen it happen to others and also been on the recieving end. 

Temafoto för en framtida kortfilm. Läskiga saker.

  / Production photo-shoot for a future short-film. Scary stuff.

Living in a small village in Helsingia offered very little to nurture this interest. It wasn't until I got a chance to help out Father Christmas outside More between 2000-2005 that I got a chance to blossom in interaction with other... ehm... critters. A natural progression came when we moved to Scania, two performances with Teaterfolket (2006-2007) in Malmö, a pair of shorter things, such as dramatatizon of texts at LitteraLund 2007 and minor extras gigs in Ystad among other things (and saw/met Kenneth Branagh & Malcolm Tierney).

Men, hejsan... / Well, hello there...

I also studied educational drama through Malmö University, fantastic things. Unfortunately I have not proceeded with that. A bit of an Aragorn complex, to be destined for more things than are up for grabs right now but not acting on it. I know I should do something with it but am too chicken at the moment. Scared of conflicts perhaps? Then it wasn't until 2012 that I did something associated with drama again. Of late this year (2015) Theatre Oscar put up a play where I both had a role and created the poster. We'll see what the future holds. To write drama and direct would be crazy fun too.

Strike a chord...

Music is very fun both to listen to and play yourself. I'm rather mediocre at the latter. I mean, usual chords for guitar and piano I can master fairly ok. But I haven't played with others that much. There was a try about 20 years ago, when I and two others tried to form a rock band. I slapped the bass in Edsbyn while the others lived in Alunda and Uppsala respectively. We were at it for two years and met also only two times to rehearse the same song. It ammounted to nothing and the bass was sold to a guy wanting to impress a woman who later became his wife. The last time I played anything regurlarly was when my wife and I acted as worship-leaders for a house group in the church Ad Fontes. That was closer to ten years ago.

Trumma med härlig "medeltida" ton. / Drum with a nice "medieval" sound.

The allurment of languages.

For some people the language lessons in schools were a plight. English was introduced somewhere in middle school in Sweden and during upper school it was expanded in my days to also include either French, Spanish or German. I chose German and for a while it was ok too. Early on I was fascinated by being able to trace and compare words and that continued to follow even if lost other things, particularly German. Today I can understand easier German texts and spoken dialogue but only speak it in present tense and then also with huge knowledge gaps in both vocabulary and grammar.

Det här är bara ett par böcker ur språksamlingen. 

/ These are just a few books from the language collection.

Fast forward time and I begun interest myself in my Nordic neighbours in the beginning of the 2000's. Also minority languages such as Elfdalcarlian and Bondska. It has been a thrill of the hunt to find non-fiction books, litterature, novels and dictionaries in Norwegian, Faroese, Icelandic, Danish and Finnish (with Swedish side-notes). Now I have too many books! Here there is also a direct linguistic kinship and as such was easier to understand than German. For many years I have tried to teach myself Icelandic with little success. I will also try to find a Bible in that language. The dream lives on. Danish I have learned a little bit and it has proved to be useful, especially during my trip to the Faroe Islands in 2003. Danish words with Norwegian pronounciation went fine there, as well as Norwegian (I only know a little of the Norwegian Bokmål, although I believe the Norwegian Nynorsk is closer related to Faroese.).

Det är lite utmaning att läsa roman på ett grannspråk, men efter en bit in i texten vänjer man sig lite.

/ It's a challenge to read a novel in a neighbouring language, but after a while you get a bit used to it.

Of late I have geeked out for Welsh. I am eagerly awaiting the course will be hatched at the Duolingo site. At the present I might be 1 % fluent in the language, but that is about to change. It would feel cool to know such an unusual language. In other case the chance is bigger that people know Spanish of French, for example. Not too easy to speak or write in "code" then, if speakers are eaves-dropping or peeking at your notes, recipies or what not.

The eternal colours.

Something that is always consistent and constant is to sketch, paint and work with colours. I have quite vivid memories of that from early childhood. In a similar way as with theatre the desire for creating things didn't go away when I was growing up. When you look at children's development ALL kids draw and play but not everyone keeps those aspects as adults. At school I was mediocre at best at the art class. During a year plus minus months I got private help lessons by an Englishman to "think" in shapes but he smoked too much Yellow Blend that I soon dropped out. Terrible stench.

Alltid i en skiss-fas. / Always in a sketching phase.

At the end of the 1990's I ended up at Viebäck's Folk High School (rest in peace) and there got enough challenges and know-how with different techniques. After that it has been constant. On the verge of weird. I usally carry with me a sketching pad and ever so often ideas, feelings, themes and other obscure things that I pen down. It's not always that the image is "done". It can be bits and pieces of a future image that is left to ripen and perhaps needs to be put together with other elements and images before I feel, that NOW this can become a painting.

En bild från i somras. / A photo from this Summer.

A fun memory with painting is when I stand outside Alnarpsborgen outside Lomma and depicting trees in a beautiful beech forest while the Mrs. has classes with her landscape-engineering buddies. I stand there for quite some time, painting. After a while a kindergarten teacher walks up to me with a little guy. He wants to know if I can lift my feet, he thought I was grown fast to the ground since I never lifted them. He and his pre-school group had observed me for quite some time at a distance. Haha! You enter the zone when you paint. Sometimes when I get going at the evening I can be surprised to look at the clock to see it's well after 01.30 in the morning.

It feels extra fun to be able to share Firepath art on the web. We'll see where it all leads. In best case scenario more chance for exhibition?

Att befinna sig i "Fjäderkampen". / To find yourself in the "Feather Tussle".

En del interaktiva inslag.

/ Some interactive elements.

Den 21 november spelades den sista föreställningen av pjäsen Fjäderkampen, avslutning på Sagohuset i Lund. Alla tidigare föreställningar spelades i Kävlinge, på Lilla Kulturscenen. Det är samma mått en lättnad som lite vemod som man säger farväl till en karaktär i en pjäs, och att ha lagt tid på kvällar och helgdagar för att möta publiken. Om man som jag har familj också, har ju en del tid lagts på teater snarare än dem.

Här spelades de flesta föreställningarna.

/ Here most shows were played.

Intim scen, väldigt nära publiken.

/ Intimate stage, very close to the audience.

För andra gången har jag ingått i Teater Oscars ensemble. Den här gången skrevs en hel del själv av ett par i gruppen och regissören styrde upp allt till en plats där var och en fick utrymme att formge sin egen karaktär. Det är en lång process, längre än musikprojekt på ett sätt, eftersom kroppen är instrumentet för gestaltning - teaterns och dramats instrument. Vanligtvis har det varit så att våren ägnas åt att bolla idéer och testa dramaövningar från januari till sommaruppehållet någon gång i slutet av maj. I augusti drar sedan repetitionerna igång.

Lite rekvisita. / Some props.

Fribiljett!!! / Free ticket!!!

Inför detta är det en mängd saker som måste göras och planeras. Kontinuerlig kontakt med kommunen, se över lämplig plats att spela på, planera motiv för och ordna affisch, hålla produktions-möten och så vidare. När ett manus slutligen hittar sin hamn hos ensemblen kommer nya utmaningar.

Programmet. / The program.

Utformat som ett mötesprotokoll.

/ Made like a meeting-protocol.

Repetitioner är spännande! Inom musik är ett A-dur alltid ett A-dur. Inom teater är det en annan nyansering. En replik kan behöva testas på ett tiotal sätt, röstläge och intonation innan den sitter där den ska. Det krävs en hel del av en själv och ett bejakande klimat bland de man spelar med. Under en lång tid brukar man ha manus som en form av trygghet. Minns man vad som ska sägas? Men faktum är att när man slutligen släpper manus och litar på både sig själv och sufflören. Det är först då som saker kan bli magiska. Då kan man arbeta med positioner och förflyttningar på allvar. Det är visuellt viktigt. Ingen publik orkar i längden med skådespelare som bara står och levererar repliker. Det måste ske något! Teater är skört också, för till skillnad mot ett fotbollslag finns det ofta inga avbytare. Blir någon sjuk under själva spelperioden kan föreställningen vara smått i fara.

På med smink. / Make-up on.

Fjäderkampen är en pjäs som ligger lite i tiden. Den tar upp frågor om jämställdhet och den eviga dynamiken manligt-kvinnligt. Men på ett finurligt sätt, lite mellan raderna. En del pjäser med liknande tema känns hämtade från arga unga människor och saker blir övertydliga i all välmening, tycker jag. Utgångspunkten för Fjäderkampen är ett kyrkomöte i en obestämd modern tid. Kyrktuppen har rostat sönder och den kvinnliga delen av församlingen drar fram det radikala förslaget att det skulle lika gärna duga med en kyrkhöna, istället för att beställa en ny kyrktupp. Temat fjädrar och kacklet i hönsgården följer med som en röd tråd i olika instanser. Man får följa karaktärernas yttre liv (det som syns och hörs) och även deras inre liv (det som döljs i tystnad i vanliga fall). Det sista använde vi i så kallade drömsekvenser. Jag gillade den idén skarpt. I allt så balanserades föreställningen mellan komedi och allvar. En till utmaning var ett par sångnummer.

Vi får se vad för slags dramatiska äventyr som väntar i framtiden.



English:

Originalmålningen i bakgrunden.

Original painting in the background.

On November 21st the very last performance of the play "The Feather Tussle" was on, finishing at Sagohuset in Lund. All previous shows were played in Kävlinge, at Lilla Kulturscenen (Little Culture Stage). It is an even measure relief as it is melancholy to say goodbye to a character in a play, and to have put so much time on evenings and weekend days to meet the audience. If you like me, have a family, some time have been put on theatre rather than on them.

En väldigt mysig teater i södra delen av Lund.

A very cosy small theatre in the southern part of Lund.

Välkomna in! / Welcome inside!

For the second time I have been a part of the Theater Oscar ensemble. This time a whole lot of the material was written by a couple from the cast and the director steered it up to a place where each and everyone got the space to form their character. It's a long process, longer than music-projects in a way, since the body is the instrument for portraying - the instrument of theatre and drama. Usually it has been the case that Spring is devoted to tossing ideas around and testing drama exercises from January to the end of the term before the Summer, somewhere in the end of May. In August the rehearsals set in.

Vy från läktaren. View from the audience.

Vy från scenen. / View from the stage.

A lot of things needs to be done at this time. Constant communication with the municipality, look out for suitable venues, planning a motif and getting the poster done, hold production meetings and so on. Once a script is chosen by the cast new challenges arise.

En fin syn. / A sight for sore eyes.

Jag var också garderobansvarig.

/ I was also in charge of the wardrobe.

Rehearsals are exciting! Within music an A-major is always an A-major. Within theatre the nuances are a bit different. A line might need to be tried out in numerous ways, voice and vocal pitch and intonation before it hits the mark with what you are going for. It takes quite a lot of yourself and an affimartion from the rest of the cast. During quite some time you carry the script with you as a sense of security. Will you remember your lines? But the fact of the matter is that once you drop the script and trust your intuition and the prompter. It's only then that things can get a bit magical. Then you can start figuring out positions and transpositions for real. It is visually important. No audience can stand actors just standing in one place delivering lines. You need momentum! Theater is fragile too, because in contrast to a soccer team usually there are no substitutes. If someone gets seriously sick during the performance period the entire show can be jeopardized.

Showtime!

"The Feather Tussle" is a play which feels contemporary. It deals with things like gender equality and the eternal dynamics between male-female. But in a curious way, more between the lines. Some plays with a similar approach feels like adapted from angry young people and things get a bit overexplicit in all its sincerity, I think. The starting-point for "The Feather Tussle" is a church board meeting in an undetermined modern era. The church weathercock has corroded and the female part of the congregation suggest the radical proposal that it would be equally as good to have a weatherhen, instead of ordering a new weathercock. The theme of feathers and the cackling from a fowlrun tags along as a line of argument in different authorities. You get to follow the characters outer life (what is seen and heard) and also their inner life (what is usually hidden in silence). For the last mentioned we used so called dream-sequences. I was rather fond of that idea. All in all the show was balanced between comedy and gravitas. Another challenge was a number of songs to be sung.

We'll see what dramatic adventures lies ahead in the future.

Tips för hobbykonstnärer i södra Sverige. / Tip for hobby artists in the south of Sweden.

När man håller på med det man gör, som i detta fall målning, så är det bra att hitta dessa vattenhål som kan tillhandahålla det man behöver. Det är klart att det går att hitta målardukar på diverse lågprisvaruhus. Till och med helt ok penslar ibland. Men när det krävs lite mer, kanske något särskilt märke färgpennor eller bara... färg, så kan det vara bra att ta sig någonstans där det finns ett stort sortiment. Här i Landskrona där jag bor finns det absolut chans att hitta det grundläggande. Men jag målar allra mest i olja och då en särskild färg som är blandbar med vatten, av märket Windsor & Newton. Den är inte helt lätt att hitta överallt.

Det är öppet, fritt fram att stövla in! / It's open, all is clear to come inside!

Men så finns det en affär i Malmö några stenkast från Hansa Compagniet och ett halvt stenkast från Moderna Museet, som heter Martins Color. Det kanske inte ser så mycket ut för världen utifrån. Men när man väl kommer in finns det verkligen alla möjligheter. De har också den färg jag använder. Inte bara det, utan tillbehör och hjälpmedel jag inte visste fanns eller namnen på. Om du målar, skissar eller liknande är det absolut värt ett besök. Stort sortiment och trevlig personal.

Stora färgtuber. / Large tubes of colours.

Man kan verkligen nörda till där inne. Större dukar har jag inte sett uppspända någon annanstans. De är nästan lite skrämmande - hur i hela världen ska man kunna göra något av dem? Det kommer ju att krävas mer en hink än ett par tuber ml färg för att göra något. Har du inte tittat in där så gör det nästa gång du är i Malmö.

Inget man bara tar med sig på tåget kanske? / Perhaps not something to bring along on the train?

English:

When you are doing whatever you are doing, in this case painting, it's good to find these waterholes that can supply what you are in demand for. Of course it's possible to find canvases at different low-price markets. Even ok brushes sometimes. But when it calls for something more, perhaps a special brand colouring pencils or just... colour, it might be good to find a place with a big array of things. Here in Landskrona where I live there's absolutely a chance to find the basics. But I paint mostly in oil and then with a certain colour which is mixable with water, the brand Windsor & Newton. It's not easy to find everywhere.

Där är Artisan, från Windsor & Newton. / There is Artisan, from Windsor & Newton.

But then there is a store a few paces from Hansa Companiet and fewer paces from the Modern Museum in Malmö, which is called Martin's Color. It may not look like much from the outside. But once inside there is no end to the possibilities. They also carry the colour I use. Not only that, but also accessories and tools I didn't knew existed nor knew the name for. If you paint, sketch or of the sorts it is absolutely worth a visit. Great supply and nice staff.

Massor av olika storlekar på dukarna. / Lots of different sizes on the canvases.

You can really geek out in there. I've never seen larger canvases stretched out like that anywhere else. They are almost a bit frightening - how in the world are you going to be able to do anything of it? It will take more like a bucket of paint rather than a couple of ml of colour tubes to get something done. If you have not stopped by the shop I suggest you do so the next time you are in Malmö.

Det är bra om man vet vad man letar efter. Många nyanser. 

/ It's good to know what you are looking for. Lots of nuances.

Färöisk sång inför vintern - på engelska. / Faroese song for the Winter - in English.

"Merkið" (märket), i all sin prakt. / "Merkið" (the mark), in all its glory.

Äntligen lyckades jag få något sånär ordning på min gitarr. Jag har inte lärt mig stämma gitarrer under alla dessa år, ett fall av "tondövhet" eller okunnighet kanske.  Så andra har i flesta fall stämt den åt mig. Jag har testat det mesta, sett videos på youtube, provat stämgaffel och så vidare. Ingen lycka. Men så igår tog jag tag i min SEIKO Quartz gitarrstämmare. Nu lyckades jag få lite ordning på det.

För ett tag sedan gjorde jag en ok översättning av en väldigt fin sång från Färöarna till svenska. Under samma tid fick jag till en bra översättning på engelska också. Nu när gitarren var ok igen tog jag tag i det och spelade in den. Jag har inte spelat eller sjungit på ett bra tag så det var minst sagt ringrostigt.

Sången har många poetiska inslag. Med en mängd själsliga nivåer för mig själv, bildligt talat och också tankar och känslor i det förflutna, nutida och framtida. Annars kan det bara vara en häftig och annorlunda sång inför vintern.

English:

Finally I managed to get my guitar in order. I have not learned how to tune guitars over all these years, a case of "tone-deaf" or lack of ability perhaps. So others have in most cases tuned my guitar for me. I've tried most things, watched youtube videos, tried a pitching fork and so on. No success. But yesterday I took hold of my SEIKO Quartz guitar tuner. Now I managed to make it happen.

A while ago I did an ok translation of a very beautiful song from the Faroe Islands to Swedish. During the same time period I managed to get a good translation into English too. Now when the guitar is back on track I took the opportunity to record it. I haven't played or sung for a while so I was a bit rusty to say the least.

The song has a lot o poetic qualities. Many different levels on a soul level for me, figuretively speaking and also thoughts and feelings past, present and future. Otherwise it can just be a cool and different song for the Winter.

Sjǫ sig nogų uon. / Att leva på hoppet. / To live on hope.

Nörderdieln i Dalum. / Norra delen av Dalarna. / Northern part of Dalcarlia.

Ett säkert tecken på att det finns de som tittar till bloggen ibland att jag ibland får kommentarer till några av mina inlägg. Skoj! Än mer skoj är en kommentar som kom för en liten tid sedan, från människor som kämpar för älvdalska. Nu finns nämligen en gratis ordbok utlagd på internet! Ett väldigt bra initiativ tycker jag. Nu skulle det bara finnas en app med nybörjarkurs... men man kan inte få allt på en gång.


http://xn--lvdalsk-4wa.ordbok.gratis/

Ien oðer stşangs, övdalsspråtşeð!

English:

A certain sign that there are those who stop by at my blog sometimes are the comments I get for some of my entries. Fun! Even more fun is one special comment that came some time ago, from people fighting for Elfdalcarlian. Now there is an online dictionary put up on the internet! A very good initiative according to me. Now all that is needed is an app with a beginner's course... but you can't get everything at once.

http://xn--lvdalsk-4wa.ordbok.gratis/

Ien oðer stşangs, övdalsspråtşeð!

Én szeretem as öszt... och livets villkor. / Én szeretem as öszt... and the terms of life.

Sjukhus, blod & sprutor. Det är ting som jag tycker mig ha mer eller mindre fobi över. Kanske mer, när jag tänker efter. Efter dessa följer spindlar, höjder, hajar och nötkreatur (!) av olika slag. För en tid levde jag i en mardröm av "terapi" - inlagd på akuten i Landskrona. Allt som allt var det precis en vecka i slutet av oktober.

Och så trodde jag att det var standardundersökning...

/ And so I thought it was just standard examination...

Hemskheter! / Oh, the horror!

Varför blev det då så, kan man ju undra? Lite svårt att namnge en särskild tid när allt började. Men sedan åtminstone början av 2015 har jag till och från känt att kroppen har varit "konstig" på mer än ett sätt. Tidvis yrsel, lättare andfådd än vanligt och en "tung" känsla i kropp och psyke. Men som en långvarig förkylning lär man sig leva med det och efter en tid känns det som om det nästan vore normalt. Visst kunde jag känna av det annars till och från, under repetitioner med teater Oscar, gå i trappor, jobba i skogen eller att resa mig upp hastigt.

Men så föll det sig att jag fick en chans på jobb i Helsingborg på en skola. Under dagen gick det rätt bra fram till ett tillfälle på en slöjdlektion. Jag kände hur rummet blev skevt och ljuset från lamporna i taket snurrade till - det bultade till rejält i bröstkorgen och i huvudet. Jag fick helt enkelt luta mig mot en av arbetsbänkarna för att inte svimma. Efter någon halvminut var det hela över. Men jag tänkte: "det här var inte så bra.". Efter dagen var det hemfärd. På bussen mot tågstationen kände jag att jag var väldigt andfådd, fast jag satt ner och gjorde inget ansträngande. "Det här var inte ALLS bra!".

 Min plats i ungefär en vecka. / My place for about a week.

Efter ett samtal till vårdcentralen sändes jag vidare till medicinakuten. Jag trodde i min naivitet att jag skulle få en undersökning och sedan råd om att lägga om min livsstil. Men det visade sig att jag hade skyhögt blodtryck. Allvarligt högt också. De ville lägga in mig och jag fick inte ens gå till min avdelning - de skjutsade mig i rullstol till avdelning tre och hux flux hade jag en egen säng. I samma rum fanns Rosa och Stig, de blev snart en del av normaliteten i en annars ganska steril miljö.

Stig var 92 år gammal men fantastiskt pigg och fysiskt stark. Han väntade på en pacemaker. Rosa var ursprungligen från Transsylvanien med härkomst från den stora ungersktalande grupp som hamnade i Rumänien efter 1945 års gränsdragningar. Hon fick besök av sin man varje dag, ibland var andra släktingar också där. Det var väldigt spännande att höra ungerska igen. Sist jag hörde det mer regelbundet var nog 2010, rätt länge sedan alltså. Nu hörde jag det igen, och långa samtal med. Jag kan inte ungerska alls, även om jag minns några ord och faktiskt har en äldre version av Újszövetsé i bokhyllan. Men Rosas samtal med hennes man gjorde mig väldigt nyfiken. Jag och Rosa började snart samtala om allt möjligt. Stig hakade på ibland med men det var nog bara jag som ville testa på ungerska. Rosa översatte lite ord och fraser med mig. Vi kom fram att én szeretem as öszt (jag älskar hösten), gällde oss bägge. Vi blev snart fyra, när en vad jag tror var smått dement dam, blev min granne i rummet. Hon störde nattsömnen rätt bra, tyvärr.

En av sakerna man kunde göra var att gå fram och tillbaka i korridoren.

/ One of the things to do was to walk back and forth in the corridor.

Ett sjukhus är bra på många sätt, där jobbar kompetent personal med den bästa av avsikter. Man får den hjälp som behövs. Det togs en mängd prover på mig för att försöka utröna orsaken till det höga blodtrycket. Bland det första (förutom konstant koll med en blodtrycksmätare), var ett blodprov. För att kunna ta det behövde jag få en injektionsnål fäst i armen. Bara att skriva om detta gör att färgen försvinner lite från ansiktet! Så en vårdare rullade in en vagn med kanyler och dess tillbehör. Inte bra att ställa den precis invid sängen hos någon som har en fobi mot sprutor och kanyler. Som om det inte var illa nog var jag tydligen svår att sticka hål på. De fick testa några gånger innan det gick hål på en ven. FY!!!

Inget bra att ställa en vagn med sprutor, kanyler och dess tillbehör bredvid undertecknad.

/ Not good to place a cart with syringes and their parts right next to yours truly.

Min uniform och jag. / My uniform and me.

Dagarna gick, något som jag inte hade förberett mig på var tristessen och väntan. Livet blev snabbt indelat i frukosten på morgonen vid 8.00, middagen kl 17.00 och kvällsfikat 20.00. Mellan dessa tider var det mest till att ligga i sängen eller att snällt bli behandlad. Tur nog så fick jag lite besök. Det gjorde all skillnad. Redan första kvällen kom min pastor över med ett överlevnadspaket (godis, läsk och tidning!). Han kom härligt oanmält ett par gånger till sedan. Sedan var min fru och barn också över varje dag. Det är tur att jag har konsten också. Jag bad tidigt att få pennor och skissblock hemifrån. Skönt att kunna byta ut läsning av damtidningar mot att skissa.

 Inspirerad av ett träd jag hittade när jag mätte gasledningar.

/ Inspired by a tree I found while measuring gas-pipes.

I väntan fanns ett orosmoment. Tänk om de hittade något fysiskt och allvarligt fel på mig? De tog prover och sände mig till röntgen av hjärtat, njurar och till sist en rätt obehaglig kontraströntgen. Det sistnämnda var mycket liksom man ser på film. Patient på brits, körs mekaniskt in i en rund röntgenmaskin. Men i mitt fall skjutsades jag in i nåt som mer liknade en rund Stjärnport. När kontrastvätskan kom in i kroppen var det som om att det brann inifrån och ut. Väldigt speciellt, tur nog varade det bara i några sekunder.

Det gick framåt. Till slut fick Rosa åka hem. Hennes man Károly ville att jag skulle höra av mig när jag blev utskriven och de sa att jag när som helst fick kontakta henne ifall jag behövde hjälp med ungerska i någon form. Vi fick säga viszontlátásra och så var vi bara tre i rummet. Väldigt snart kom en "ersättare" för att komplettera kvartetten. En dam som hette Ingrid. Hon pratade med alla och även mig. Hon var väldigt trevlig och som det visade sig, också aktiv konstnär. Men mer konstnär i ordets rätta bemärkelse, än vad jag kanske är. Hon hade koll på olika konststilar och konstnärer till exempel, och kunde resonera kring dem. Där är inte jag. Men vi hade ett par intressanta filosofiska samtal mellan himmel och jord.

Kanske en framtida målning. / Perhaps a future painting.

I mitten av veckan åkte Stig in till Malmö, kom tillbaka en dag och fick åka hem dagen efter. Ingrid blev snart utskriven med. Inga kvar i rummet kvar att prata med. Jag undrade hur det gick med mina prover. På ett sätt ville jag nästan inte veta, eftersom jag hade en oro över att provsvaren skulle vara dåliga. Men jag bad om att få veta och inom kort fick jag göra det ett fysikprov (cykla på träningscykel i uppförsbacke i ett antal minuter). Efter det fick jag veta på den dagliga ronden att allt var klart. De hittade inget fysiskt fel på mig. Hurra är väl en underdrift. Så efter en vecka fick jag åka hem med min familj igen och återuppta vardagen. Men det är underligt hur många intressanta livsöden man får ta del av när man befinner sig på en sådan plats som ett sjukhus. Jag har mött många väldigt skadade människor men också tagit del av deras glädje och humor. Det tar jag nog med mig och ska tänka extra på när jag tycker att jag själv har det förfärligt.

Lite beställningsjobb. Kalligrafi. / Some comissioned work done. Calligraphy.

Läkarnas utvärdering var att jag hade fått essentiell hypertoni. Blodtryck förhöjt på grund av långvarig psykisk stress och en del övervikt. Så rådet var att förutom ta mediciner ett tag, även cykla och promenera långt. Det skulle göra mycket för kroppen. Jag ska försöka hitta någon träningsform som jag gillar också. Tips? Det måste ju vara något som är roligt - inte kravfyllt. Jag känner mig själv för väl. Blir inte träningen lustfylld är det risk att jag slutar.

Den psykiska delen kan vara en annan match. Ekonomisk och social otrygghet kan ju stressa upp mig, vet jag. När jobb uteblir, vänner "försvinner" från radarn och oenigheter i vardagen dämpar ljuset kan det sätta igång processer som utvecklas till en rad dåliga saker. Som Yoda sade:

"Rädsla är vägen till den mörka sidan. Rädsla leder till ilska, ilska leder till hat. Hat leder till lidande...". 

På något sätt måste jag hitta en väg till ett mindre psykiskt stressfullt liv. En del av detta är ju konsten. Men alla pusselbitar måste falla på plats, inte bara en. Livet får gå vidare! :-D



English:

Hospitals, blood & syringes. Those are things that I consider myself have more or less phobia about. Perhaps more, when I come to think of it. After that spiders, heights, sharks and cattle (!) of different sorts follow. For a while I lived out a nightmare of "theraphy" - comitted to the emergency in Landskrona. All and all it was an entire week in the end of October.

Från dag ett fick jag bära en hjärtmonitor. Trimeter kallades den tror jag.

/ From day one I had to carry a heart-monitor. Trimeter I believe it was called.

Den fästes fast med kablar på fem ställen på bålen. Robotvarning!

/ It was attached with wires on five places on my torso. Robot alert!

Why did this come to pass, one can wonder? A bit hard to name a certain time when it all began. But at least since the beginning of 2015 I've now and then felt my body to be "strange" in more ways than one. Temporary vertigo, lighter state of breathlessness than usual and a "heavy" sense in body and psyche. But just like a long cold you somehow learn to live with it and after some time it feels like if it is normal. Sure I could sense it now and then, during rehearsals with Theatre Oscar, walking stairs, working in the woods or to rise up hurridly.

Buth then it happened that I got a chance for a job in Helsingborg at a school. During the day it went pretty well until I helped out at a craft lesson. I felt the room sway and the lights in the ceiling swirled about - it pounded heavily in the chest and head. I needed to brace myself and lean against one of the wood-benches not to faint. After half a minute or so it was gone.  But I thought: "this wasn't so good.". After the day ended I was homeward bound. On the bus on my way to the station I felt I was really out of breath, though I just sat down doing nothing strenuous. "This was not good at ALL!".

Hemskt var det när de ville ha en injektionsnål i handen. Gränsen nåddes nästan.

/ Horrible when they wanted to place an injection needle in the hand. The limit was almost breached.

After a call to the care centre I was sent further down the line to the emergency ward. In my naivite I thought I would undergo a standard procedure and then get advice to re-arrange my lifestyle. But as it turned out my blood pressure was sky-rocketing. Seriously high. They wanted to commit me and I wasn't even allowed to go by myself to my ward - they pushed me in a wheel-chair to ward three and just like that I had my own hospital bed. In the same room were also Rosa and Stig, they soon became a part of normality in an otherwise pretty sterile environment.

Stig was 92 years old but in astonishing good health and physically strong. He waited for a pacemaker. Rosa was originally from Transylvania with heritage from the big Hungarian-speaking group that ended up in Romania after the new borders were drawn after 1945. She got a visit from her husband every day, sometimes other relatives came along too. It was very exciting to hear Hungarian again. Lastly I heard Hungarian regularly was about 2010, quite long time ago. Now I heard it again, and also long conversations too. I do not know Hungarian at all, even if I remember a few words and even keep an older version of Újszövetsé in my book-shelf. But Rosa's conversations with her husband got me curious. Me and Rosa soon begun talking about a lot of things. Stig tagged along sometimes but I think it was only I who wanted to talk about Hungarian. Rosa translated a few phrases and words for me. We came to the conclusion that én szeretem as öszt (I love Autumn) applied to us both. We soon became four, when a lady which I believe suffered from a slightly form of dementia, became my neighbour in the room. She disturbed the night's rest pretty well, I'm afraid.

Björnar lever om vid en regnbågsbro. / Bears having a blast by a rainbow bridge.

A hospital is good in many ways, there are people working there with the best of intentions. You get the help needed to pull through. A series of samples and tests were conducted on me to try to discern the cause of my high blood-pressure. Among the first (besides a constant check-up with a blood pressure tranducer), was a blood sample. To be able to get it they needed to attach an injection needle to my arm. Just writing about it almost have the colours leaving my face! So a caretaker rolled in a cart full of syringes, injection needles and its accessories. Not too good to place such a thing next to someone who has a phobia concerning those things. As if it wasn't enough I had a tough skin for the needle to penetrate. They had to try a couple of times before they could put a hole in my skin. WHEW!

Ibland kändes det rätt desperat. / At times it felt rather desperate.

Larmknappen (röd) syntes bra i mörkret. / The alarm button (red) was visible in the dark.

The days passed, something I hadn't prepared myself for was the boredom and waiting. Life soon became divided into breakfast at 8.00, dinner at 17.00 and evening snacks at 20.00. Between those times you could mostly lie in bed or being treated. Luckily I got visits. It made all the differance. As early as first night there my pastor came by with a survival kit (sweets, soda and a magazine!). He came a couple of times more, greatly un-announced. Then my wife and kids also came by every day. Lucky me I had art too. At an early stage I asked for sketching pad and pens from home. Nice to exchange the reading women's magazines for sketching.

En till möjlig målning. / Another possible future painting.

In the essence of waiting there were thoughts of worry. What if they found something physical and seriously wrong with me? They took samples and sent me to x-ray of the heart, kidneys and finally a rather unpleasant contrast x-ray. The latter was fairly similar to what you see at the cinema. A patient on a bunk, placed mechanically in a round x-ray machine. But in my case I was shipped into something that more looked like a round Stargate. When the contrast-fluid then entered the body it felt like I was burning from the inside out. Very special, luckliy it didn't last for more than a few seconds.

Things moved forward. Eventually Rosa was allowed to go home. Her husband Károly wanted to hear from me when I was discharged and Rosa told me I could contact them at any time if I wanted help with something concerning Hungarian. We got to say viszontlátásra and then we were only three in the room. Very shortly a "replacement" got in. A lady by the name of Ingrid. She spoke to everyone and even me. She was very nice and as it turned out, also an active artist. But more artist in the sense of the word, than perhaps I am. She kept track on different art-styles and artists for example, and could reason around them. I'm not there. But we had some very interesting philosophical conversations about things between heaven and earth.

Det gamla vattentornet på natten. / The old water tower at night.

In the middle of the week Stig went to Malmö for surgery, came back one day and was discharged the day after. And so was Ingrid. No more people left in the room to talk to. I wondered about the result of all the testing. In one way I kind of not wanted to know, since I had worries about the test answers would come back negative. But I asked to get hold of those answers and shortly I got to do the physical test (riding a excercise bicycle up-hill for a couple of minutes). After that I got notified during the daily round that all was finished. All test answers came back with good news. They didn't find something wrong with me physically. Horray might be an understatement. So after a week I get to go home to my family again and pick up the everyday life. But it is strange how many interesting life stories you get to listen to when you are at a place such as a hospital. I have met many very damaged people but also taken part in their joy and humor.

Maten var av god klass. / The food was really great.

The evaluation from the doctors concluded that I had essential hypertension. Blood pressure heightened as a result of prolonged emotional stress and some overweight. So the advice besides being on medications for a while, was to ride a bike and taking long walks. It would do miracles to the body. I will try to find a form of training that I like. Suggestions? It needs to be something that I fancy - not filled with demands. I know myself too well. If the work-out isn't zestful there's a big risk I will quit.

The emotional part might be another ball-game. Economic and social instability can stress me up greatly, I know that. When jobs fail to come, friends "disappear" from the radar and discords in everyday life dampens the light it can trigger processes that develop to a number of bad things. As Yoda said:

"Fear is the path to the dark side. Fear leads to anger, anger leads to hate. Hate leads to suffering...".

In some way I need to find a way to a less emotional stressful life. A part of stressing down is art. But all the pieces of the puzzle needs to fall into place, not just one. Life gets to move on! :-D