Och så trodde jag att det var standardundersökning...
/ And so I thought it was just standard examination...
Hemskheter! / Oh, the horror!
Men så föll det sig att jag fick en chans på jobb i Helsingborg på en skola. Under dagen gick det rätt bra fram till ett tillfälle på en slöjdlektion. Jag kände hur rummet blev skevt och ljuset från lamporna i taket snurrade till - det bultade till rejält i bröstkorgen och i huvudet. Jag fick helt enkelt luta mig mot en av arbetsbänkarna för att inte svimma. Efter någon halvminut var det hela över. Men jag tänkte: "det här var inte så bra.". Efter dagen var det hemfärd. På bussen mot tågstationen kände jag att jag var väldigt andfådd, fast jag satt ner och gjorde inget ansträngande. "Det här var inte ALLS bra!".
Min plats i ungefär en vecka. / My place for about a week.
Stig var 92 år gammal men fantastiskt pigg och fysiskt stark. Han väntade på en pacemaker. Rosa var ursprungligen från Transsylvanien med härkomst från den stora ungersktalande grupp som hamnade i Rumänien efter 1945 års gränsdragningar. Hon fick besök av sin man varje dag, ibland var andra släktingar också där. Det var väldigt spännande att höra ungerska igen. Sist jag hörde det mer regelbundet var nog 2010, rätt länge sedan alltså. Nu hörde jag det igen, och långa samtal med. Jag kan inte ungerska alls, även om jag minns några ord och faktiskt har en äldre version av Újszövetsé i bokhyllan. Men Rosas samtal med hennes man gjorde mig väldigt nyfiken. Jag och Rosa började snart samtala om allt möjligt. Stig hakade på ibland med men det var nog bara jag som ville testa på ungerska. Rosa översatte lite ord och fraser med mig. Vi kom fram att én szeretem as öszt (jag älskar hösten), gällde oss bägge. Vi blev snart fyra, när en vad jag tror var smått dement dam, blev min granne i rummet. Hon störde nattsömnen rätt bra, tyvärr.
En av sakerna man kunde göra var att gå fram och tillbaka i korridoren.
/ One of the things to do was to walk back and forth in the corridor.
Ett sjukhus är bra på många sätt, där jobbar kompetent personal med den bästa av avsikter. Man får den hjälp som behövs. Det togs en mängd prover på mig för att försöka utröna orsaken till det höga blodtrycket. Bland det första (förutom konstant koll med en blodtrycksmätare), var ett blodprov. För att kunna ta det behövde jag få en injektionsnål fäst i armen. Bara att skriva om detta gör att färgen försvinner lite från ansiktet! Så en vårdare rullade in en vagn med kanyler och dess tillbehör. Inte bra att ställa den precis invid sängen hos någon som har en fobi mot sprutor och kanyler. Som om det inte var illa nog var jag tydligen svår att sticka hål på. De fick testa några gånger innan det gick hål på en ven. FY!!!
Inget bra att ställa en vagn med sprutor, kanyler och dess tillbehör bredvid undertecknad.
/ Not good to place a cart with syringes and their parts right next to yours truly.
Min uniform och jag. / My uniform and me.
Dagarna gick, något som jag inte hade förberett mig på var tristessen och väntan. Livet blev snabbt indelat i frukosten på morgonen vid 8.00, middagen kl 17.00 och kvällsfikat 20.00. Mellan dessa tider var det mest till att ligga i sängen eller att snällt bli behandlad. Tur nog så fick jag lite besök. Det gjorde all skillnad. Redan första kvällen kom min pastor över med ett överlevnadspaket (godis, läsk och tidning!). Han kom härligt oanmält ett par gånger till sedan. Sedan var min fru och barn också över varje dag. Det är tur att jag har konsten också. Jag bad tidigt att få pennor och skissblock hemifrån. Skönt att kunna byta ut läsning av damtidningar mot att skissa.
Inspirerad av ett träd jag hittade när jag mätte gasledningar.
/ Inspired by a tree I found while measuring gas-pipes.
I väntan fanns ett orosmoment. Tänk om de hittade något fysiskt och allvarligt fel på mig? De tog prover och sände mig till röntgen av hjärtat, njurar och till sist en rätt obehaglig kontraströntgen. Det sistnämnda var mycket liksom man ser på film. Patient på brits, körs mekaniskt in i en rund röntgenmaskin. Men i mitt fall skjutsades jag in i nåt som mer liknade en rund Stjärnport. När kontrastvätskan kom in i kroppen var det som om att det brann inifrån och ut. Väldigt speciellt, tur nog varade det bara i några sekunder.
Det gick framåt. Till slut fick Rosa åka hem. Hennes man Károly ville att jag skulle höra av mig när jag blev utskriven och de sa att jag när som helst fick kontakta henne ifall jag behövde hjälp med ungerska i någon form. Vi fick säga viszontlátásra och så var vi bara tre i rummet. Väldigt snart kom en "ersättare" för att komplettera kvartetten. En dam som hette Ingrid. Hon pratade med alla och även mig. Hon var väldigt trevlig och som det visade sig, också aktiv konstnär. Men mer konstnär i ordets rätta bemärkelse, än vad jag kanske är. Hon hade koll på olika konststilar och konstnärer till exempel, och kunde resonera kring dem. Där är inte jag. Men vi hade ett par intressanta filosofiska samtal mellan himmel och jord.
Kanske en framtida målning. / Perhaps a future painting.
I mitten av veckan åkte Stig in till Malmö, kom tillbaka en dag och fick åka hem dagen efter. Ingrid blev snart utskriven med. Inga kvar i rummet kvar att prata med. Jag undrade hur det gick med mina prover. På ett sätt ville jag nästan inte veta, eftersom jag hade en oro över att provsvaren skulle vara dåliga. Men jag bad om att få veta och inom kort fick jag göra det ett fysikprov (cykla på träningscykel i uppförsbacke i ett antal minuter). Efter det fick jag veta på den dagliga ronden att allt var klart. De hittade inget fysiskt fel på mig. Hurra är väl en underdrift. Så efter en vecka fick jag åka hem med min familj igen och återuppta vardagen. Men det är underligt hur många intressanta livsöden man får ta del av när man befinner sig på en sådan plats som ett sjukhus. Jag har mött många väldigt skadade människor men också tagit del av deras glädje och humor. Det tar jag nog med mig och ska tänka extra på när jag tycker att jag själv har det förfärligt.
Lite beställningsjobb. Kalligrafi. / Some comissioned work done. Calligraphy.
Läkarnas utvärdering var att jag hade fått essentiell hypertoni. Blodtryck förhöjt på grund av långvarig psykisk stress och en del övervikt. Så rådet var att förutom ta mediciner ett tag, även cykla och promenera långt. Det skulle göra mycket för kroppen. Jag ska försöka hitta någon träningsform som jag gillar också. Tips? Det måste ju vara något som är roligt - inte kravfyllt. Jag känner mig själv för väl. Blir inte träningen lustfylld är det risk att jag slutar.
Den psykiska delen kan vara en annan match. Ekonomisk och social otrygghet kan ju stressa upp mig, vet jag. När jobb uteblir, vänner "försvinner" från radarn och oenigheter i vardagen dämpar ljuset kan det sätta igång processer som utvecklas till en rad dåliga saker. Som Yoda sade:
"Rädsla är vägen till den mörka sidan. Rädsla leder till ilska, ilska leder till hat. Hat leder till lidande...".
På något sätt måste jag hitta en väg till ett mindre psykiskt stressfullt liv. En del av detta är ju konsten. Men alla pusselbitar måste falla på plats, inte bara en. Livet får gå vidare! :-D
English:
Hospitals, blood & syringes. Those are things that I consider myself have more or less phobia about. Perhaps more, when I come to think of it. After that spiders, heights, sharks and cattle (!) of different sorts follow. For a while I lived out a nightmare of "theraphy" - comitted to the emergency in Landskrona. All and all it was an entire week in the end of October.
Från dag ett fick jag bära en hjärtmonitor. Trimeter kallades den tror jag.
/ From day one I had to carry a heart-monitor. Trimeter I believe it was called.
Den fästes fast med kablar på fem ställen på bålen. Robotvarning!
/ It was attached with wires on five places on my torso. Robot alert!
Why did this come to pass, one can wonder? A bit hard to name a certain time when it all began. But at least since the beginning of 2015 I've now and then felt my body to be "strange" in more ways than one. Temporary vertigo, lighter state of breathlessness than usual and a "heavy" sense in body and psyche. But just like a long cold you somehow learn to live with it and after some time it feels like if it is normal. Sure I could sense it now and then, during rehearsals with Theatre Oscar, walking stairs, working in the woods or to rise up hurridly.
Buth then it happened that I got a chance for a job in Helsingborg at a school. During the day it went pretty well until I helped out at a craft lesson. I felt the room sway and the lights in the ceiling swirled about - it pounded heavily in the chest and head. I needed to brace myself and lean against one of the wood-benches not to faint. After half a minute or so it was gone. But I thought: "this wasn't so good.". After the day ended I was homeward bound. On the bus on my way to the station I felt I was really out of breath, though I just sat down doing nothing strenuous. "This was not good at ALL!".
Hemskt var det när de ville ha en injektionsnål i handen. Gränsen nåddes nästan.
/ Horrible when they wanted to place an injection needle in the hand. The limit was almost breached.
After a call to the care centre I was sent further down the line to the emergency ward. In my naivite I thought I would undergo a standard procedure and then get advice to re-arrange my lifestyle. But as it turned out my blood pressure was sky-rocketing. Seriously high. They wanted to commit me and I wasn't even allowed to go by myself to my ward - they pushed me in a wheel-chair to ward three and just like that I had my own hospital bed. In the same room were also Rosa and Stig, they soon became a part of normality in an otherwise pretty sterile environment.
Stig was 92 years old but in astonishing good health and physically strong. He waited for a pacemaker. Rosa was originally from Transylvania with heritage from the big Hungarian-speaking group that ended up in Romania after the new borders were drawn after 1945. She got a visit from her husband every day, sometimes other relatives came along too. It was very exciting to hear Hungarian again. Lastly I heard Hungarian regularly was about 2010, quite long time ago. Now I heard it again, and also long conversations too. I do not know Hungarian at all, even if I remember a few words and even keep an older version of Újszövetsé in my book-shelf. But Rosa's conversations with her husband got me curious. Me and Rosa soon begun talking about a lot of things. Stig tagged along sometimes but I think it was only I who wanted to talk about Hungarian. Rosa translated a few phrases and words for me. We came to the conclusion that én szeretem as öszt (I love Autumn) applied to us both. We soon became four, when a lady which I believe suffered from a slightly form of dementia, became my neighbour in the room. She disturbed the night's rest pretty well, I'm afraid.
Björnar lever om vid en regnbågsbro. / Bears having a blast by a rainbow bridge.
A hospital is good in many ways, there are people working there with the best of intentions. You get the help needed to pull through. A series of samples and tests were conducted on me to try to discern the cause of my high blood-pressure. Among the first (besides a constant check-up with a blood pressure tranducer), was a blood sample. To be able to get it they needed to attach an injection needle to my arm. Just writing about it almost have the colours leaving my face! So a caretaker rolled in a cart full of syringes, injection needles and its accessories. Not too good to place such a thing next to someone who has a phobia concerning those things. As if it wasn't enough I had a tough skin for the needle to penetrate. They had to try a couple of times before they could put a hole in my skin. WHEW!
Ibland kändes det rätt desperat. / At times it felt rather desperate.
Larmknappen (röd) syntes bra i mörkret. / The alarm button (red) was visible in the dark.
The days passed, something I hadn't prepared myself for was the boredom and waiting. Life soon became divided into breakfast at 8.00, dinner at 17.00 and evening snacks at 20.00. Between those times you could mostly lie in bed or being treated. Luckily I got visits. It made all the differance. As early as first night there my pastor came by with a survival kit (sweets, soda and a magazine!). He came a couple of times more, greatly un-announced. Then my wife and kids also came by every day. Lucky me I had art too. At an early stage I asked for sketching pad and pens from home. Nice to exchange the reading women's magazines for sketching.
En till möjlig målning. / Another possible future painting.
In the essence of waiting there were thoughts of worry. What if they found something physical and seriously wrong with me? They took samples and sent me to x-ray of the heart, kidneys and finally a rather unpleasant contrast x-ray. The latter was fairly similar to what you see at the cinema. A patient on a bunk, placed mechanically in a round x-ray machine. But in my case I was shipped into something that more looked like a round Stargate. When the contrast-fluid then entered the body it felt like I was burning from the inside out. Very special, luckliy it didn't last for more than a few seconds.
Things moved forward. Eventually Rosa was allowed to go home. Her husband Károly wanted to hear from me when I was discharged and Rosa told me I could contact them at any time if I wanted help with something concerning Hungarian. We got to say viszontlátásra and then we were only three in the room. Very shortly a "replacement" got in. A lady by the name of Ingrid. She spoke to everyone and even me. She was very nice and as it turned out, also an active artist. But more artist in the sense of the word, than perhaps I am. She kept track on different art-styles and artists for example, and could reason around them. I'm not there. But we had some very interesting philosophical conversations about things between heaven and earth.
Det gamla vattentornet på natten. / The old water tower at night.
In the middle of the week Stig went to Malmö for surgery, came back one day and was discharged the day after. And so was Ingrid. No more people left in the room to talk to. I wondered about the result of all the testing. In one way I kind of not wanted to know, since I had worries about the test answers would come back negative. But I asked to get hold of those answers and shortly I got to do the physical test (riding a excercise bicycle up-hill for a couple of minutes). After that I got notified during the daily round that all was finished. All test answers came back with good news. They didn't find something wrong with me physically. Horray might be an understatement. So after a week I get to go home to my family again and pick up the everyday life. But it is strange how many interesting life stories you get to listen to when you are at a place such as a hospital. I have met many very damaged people but also taken part in their joy and humor.
Maten var av god klass. / The food was really great.
The evaluation from the doctors concluded that I had essential hypertension. Blood pressure heightened as a result of prolonged emotional stress and some overweight. So the advice besides being on medications for a while, was to ride a bike and taking long walks. It would do miracles to the body. I will try to find a form of training that I like. Suggestions? It needs to be something that I fancy - not filled with demands. I know myself too well. If the work-out isn't zestful there's a big risk I will quit.
The emotional part might be another ball-game. Economic and social instability can stress me up greatly, I know that. When jobs fail to come, friends "disappear" from the radar and discords in everyday life dampens the light it can trigger processes that develop to a number of bad things. As Yoda said:
"Fear is the path to the dark side. Fear leads to anger, anger leads to hate. Hate leads to suffering...".
In some way I need to find a way to a less emotional stressful life. A part of stressing down is art. But all the pieces of the puzzle needs to fall into place, not just one. Life gets to move on! :-D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar