Bra gångavstånd till den i Malmö. / Good walking-distance to it in Malmö.
Februari betyder bokrea i Sverige. Var man än tittar så skyltar alla bokhandlar med det. Att det är just till dem som man ska knata. Förhoppningsvis så ska man bära bort en kasse, helst två hem till sig. Med...böcker. Problemet är att det är för liten variation, det är nästan detsamma utbud från alla som skyltar. Man skulle ju kunna jämföra samma bok mellan ett par bokhandlar för att hitta det lägsta priset för sig själv. Grejen med en rea är att det ska gynna en själv. Billigt!
När det blir lite böcker i hyllan fylls den på! / When the books run out they re-stock!
Men Malmö, Stockholm och Göteborg har ett övertag, ifall man gillar fantastisk litteratur. De har alla Science Fictionbokhandeln. Nu mellan 25 februari och 31 mars kan man fynda allsköns underlig litteratur, både romaner men också annat kul. Hittade en bok som jag haft ögonen på länge; "Scoundrels" - av Timothy Zahn (beskriven som "Ocean's eleven möter Stjärnornas Krig) & av en slump kom jag också över "Evig Natt" av Michelle Paver, bland annat. Allt som allt blev det 5 böcker för strax över 200 SEK, vilket är ett galet bra kap.
Åk och fynda. :-)
English:
...också något för alla Otaku. / ...also for all Otaku's.
February means book sale in Sweden. Wherever you look you will find signs by book-shops. So you know that it is to them you need to go. Hopefully you are supposed to carry a bag, preferably two, back to your home. With...books. The problem is that what they are offering is of little variation, it's almost the same books from all who put up signs. You could run a list of the same book from different book-shops to get the lowest price. The thing with a sale is that you are supposed to benefit from it. Cheap!
Rätt varierat i år. / Rather varied this year.
But Malmö, Stockholm and Gothenburg has an advantage, in case you like fantastic literature. They all have the Science Fiction Book Shop. Now between February 25th and March 31st you can pick up bargains, both novels but also other fun stuff. Found a book I've had my eyes on for quite some time; "Scoundrels" - by Timothy Zahn (described as "Ocean's Eleven meets Star Wars) & by coincidence also stumbled upon "Dark Matter" by Michelle Paver, among other things. All in all I got 5 books right about the 200 SEK mark, which is a really good bargain. Go and find some. :-)
Dikter slår till på tåg ibland.
__________________________________
Beskådande kämpar.
Arenans åskådare på plats, på plats och på säkert avstånd. Retiarius mot secutor, dra efter andan, ni åskådare.
Ljudet av flygande svärdshugg och stötande treudd. Sand sparkas upp, virvlar till och skymmer synen.
En önskan avslås. Treudd träffar - smakar på blod. Publiken ser men ingriper inte. Kan inte, får inte...vill inte.
Ingen vill bli träffad. Eller vad värre är - besmittad. Besmittad av stridens galenskap. På säkert avstånd från retiarius avancemang mot seger, eller veta sin plats, bakom läktarens trygghet.
Secutor parerar, försvarar sin själ, blir av med sin screa i den vilda dansen. Den blå himlen knastrar av vilja och svek, sveket som förblir.
Alla är tysta i förfäran över att det gått så långt. Galenskap kan smitta, bäst att begränsa den till arenan. Bättre dem än vi, är mottot från läktaren.
Skada för skada, tills striden är slut. För slutet kommer. Ingenting kan någonsin vara för evigt.
Retiarius mister pugio men behåller sin tascina. Den söker, nätet rete snärjer i rätt tid.
När jag blir ombedd att göra saker önskar jag helst att få väldigt tydliga instruktioner. Många andra vill ha jättestor konstnärlig frihet men jag känner det mer tryggt att i nära samarbete med den som vill ha något målat, skrivet eller tecknat. Det är väl mer som respekt och ödmjukhet inför personen som har en vilja men kanske inte har förmåga att göra det själv. Det är här jag kommer in.
Impressionism?
Första färglagret / First layer of colour.
För ett antal veckor sedan var det en kvinna i min kyrka som ville att jag skulle göra en stor målning efter noga instruktioner. Idén var väldigt spännande och jag har kommit en bit på väg nu, kanske tack vare (känns "elakt" att erkänna det) att frun och 2/3 barn är bortresta. Men sant är det att när tiden inte går till att valla barn så får man ju mycket tid över. I mitt fall så krävs tid. Att måla tar tid. Jag ska ta med mer om den här beställningen när den är klar.
English:
When I am asked to do stuff I rather want very clear instructions. Others may want their artistic freedom but I feel it more safe to be in close collaboration with the person who wants something painted, written or sketched. It's more a matter of respect and humbling yourself to the person who has a will but might not have the ability to do it themselves. Here is where I come in.
Lite finputsning... eller mycket.
/ Some adjustments... or plenty.
A couple of weeks ago there was a woman in my church who approached me and wanted me to do a large painting, with clear instructins. The idea was exciting and I have come quite far now, perhaps thanks to (feels "mean" to admit it) the fact that my wife and 2/3 children are away on a trip. But truth to say, when time is not used to hearding children you get plenty of time on your hands. In my case time is a necessity. To paint eats up time. I will share more about this comssioned work when it's finished.
När jag började gymnasiet så fann jag snabbt att det var till att välja sida. Årskurs 9:ans halva tid tror jag började få oss unga människor att utvecklas fort. Nu gällde det på allvar att finna en identitet, en särart kanske? Proklamera något. Första terminen på gymnasiet gjorde människor till aktivister på olika sätt; politik, könstillhörighet, ideologier... och inte minst musik. De flesta tog den lätta vägen och svalde all list-etta musik som kom ut. Trance/dance var också väldigt accepterat och godtyckligt. Sedan fanns ju periferin. De som dväljdes i musikens skuggiga kanter; synth, goth och hårdrock.
På min skola fanns det en skiljelinje mellan synthare och hårdrockare. Ingen reell konflikt eller så, mer som "vänskapliga" pikar dem emellan. Jag hamnade hos hårdrockarna, eller rättare sagt, tolererades som en egen enklav i hårdrockslandet. Det var för att jag inte var hängiven hårdrockslandets manifest eller så. Istället för Metallica, Pantera, Skid Row eller Aerosmith (för att nämna några exempel) så drogs jag åt Bloodgood, Mortification, Tourniquet och Veni Domine (för att nämna några exempel). Att jag dessutom hade en kristen tro cementerade "tönt-stämpeln" lite då det rimmade illa med "sex, droger och rock n' roll". Men den starka musiken jag gillade gav mig styrka. Något som jag gillade med ett par av skivomslagen hos band som gick under namnet "brit-metal" eller "white metal" under 1990-talet var att många var skapade av samme konstnär; Rodney Matthews. Så mycket av ingången för mig som hobbykonstnär hände på grund av dessa band. Det som var extra spännande för mig var att Veni Domine kom från Sverige.
Jag var renlärig hårdrockare på den tiden och hade svårt att acceptera andra musikstilar. Många år senare har jag breddat min smak, vilket är fantastiskt, men ränderna har inte helt gått ur den här tigern. Då de flesta "går vidare" som vuxna och hänvisar olika musikgrupper till ungdomens tid (de visste inte bättre då, dags att mogna), har jag återkommit till dem titt som tätt. Om inte annat än för att se var de befinner sig i nuläget - musikaliskt eller ifall de är aktiva. Jag vet inte om det stämmer att det ska till en viss musikstil för en speciell ålder. Jag menar, de som gillar något men förnekar och känner att de egentligen inte borde det för att de innehar en viss ålder, så är det lite snett och de är inte sanna mot sig själva.
Veni Domine startade som Glorify 1987. Efter namnbytet slog de igenom 1992 med skivan "Fall Babylon, fall". Jag tycker att riffet efter inledningen i sången "face of the presecutor" ännu är bland det bästa jag har hört. Andra skivan "Material sanctuary" från 1994 hade ett tyngre ljud och de spelade faktiskt in en musikvideo till en av sångerna... som inte har släppts tillgänglig för allmänheten än (!). Sedan rullade det på och ett album här och där släpptes. Jag betraktade bandet lite på avstånd men tyckte fortfarande att de var bland de mer intressanta, som inte lät som en kopia av andra, mer kända band. Så 2014 var det dags igen, för en ny skiva - "Light". Jag fick upp ögonen för dem genom Facebook & det såg verkligen lovande ut. Sedan...så drog de ur strömmen. Slut. Trots att bandet löstes upp så fanns något kvar i kulisserna, något kallat "The Red Stone Project", från gitarristen Torbjörn Weinesjö. Nyfunnen nyfikenhet fick mig till slut att kontakta mannen bakom gitarren.
______________ Christian: Berätta lite om detta projekt. Uppstod det i vakuumet efter Veni Domine eller har det funnits med en längre tid? Vad/vem/vilka är The Red Stone Project? Torbjörn: Det är lätt att tro att det är ett projekt, vilket även medverkat till att flera bolag dragit öronen åt sig. Namnet syftar till mitt eget hjärta som jag upplever alltför kallt emellanåt. Att få det varmare är projektet, det är väldigt ödmjukande för egen del att sköta det mesta själv i det här. Tanken är att jag ska ta in kompetens där jag tycker det passar. Sång tänker jag sköta för det mesta själv, svårt att skriva så personligt och föra över det på en annan vokalist. Det har funnits med mig sen jag var 15 år, poppat upp nu och då, och livet har till slut tagit mig till punkten där jag kan realisera det hela. Med åldern ändras förutsättningarna. För mig är det viktigt att få saker gjort, att det går framåt, så ibland är det nödvändigt att jag lägger basen eller keyboard för att komma vidare.
Christian: Är tanken ett fysiskt band eller mer som ett digitalt projekt? Torbjörn: Jag har inte satt några ramar för bandet, det får ta den form det tar. Jag har varit ute och spelat med band och vill det sig gör jag det igen.
Christian: Som jag har förstått spelas mycket av Red Stone materialet in i Room of Doom. Berätta om utvecklingen av Room of Doom Studios.
Torbjörn: Room of doom har funnits i ett antal år, jag och min gode vän Mats Hallstensson, från House of Shakira, byggde ihop studion för att i första hand täcka våra bands behov. Innan studion var färdig började frågorna komma om att hyra ut den och vi har dragit igenom rätt många produktioner sen dess. Mats sköter det mesta i Room of doom i Solna, jag har min egen holk i Sollentuna som också går under namnet Room of doom. Där sköter jag det mesta av mina projekt. Utan en studio i närheten till familjen hade jag sannolikt inte kunnat köra på som jag gör.
Christian: Vad för slags utrustning använder du (program, mikrofoner, pedaler o.s.v.), när du spelar in? I hur stor utsträckning används "riktiga instrument" i Red Stone, i vår digitala samplingsbenägna tid?
Torbjörn: Jag jobbar i Cubase med PC, har även Reason och diverse mjukvara. Även om jag älskar teknik så har jag en förkärlek till akustiska instrument och analoga signalvägar. Jag har ett trumset som står uppmickat - redo att spelas in när som helst, jag mickar gärna gitarrförstärkarna men blandar gärna med mjukvara. Trummorna blandas ofta med samplingar, ja, det finns egentligen inga regler så länge resultatet blir det jag söker. Jag har ju haft den fördelen att spela in skivor på det gamla analoga sättet med rullbandare och mixat utan automation, Den erfarenheten tycker jag själv har hjälpt mig mycket. Det är lätt att stirra sig blind på data och tekniska specifikationer, öronen och erfarenheter kan ge superresultat även med enklare utrustning. Det händer något när människor interagerar i musik, den nerven har ingen fått ner i plugin form ännu.
Christian: Favoritgitarr...?
Torbjörn: Jag har ingen favoritgitarr, ofta handlar det om sound för mig. Ibland är Les Paulen bäst, ibland stratan eller telen. Jag använder en Godin LGX XT rätt ofta, låter och spelar dyrt med en extrem mångfald ljudmässigt. Sen har jag en Custrom Stallings SSG, hollowbody SG som nog är den bästa gitarren jag har. Den sjunger och klingar fint på varenda ton och har en väldigt djup och ren ton, hela gitarren liksom vibrerar när man slår an den, hoppar nästan ur näven. Sen älskar jag 12 strängat akustiskt, har ett antal sådana med olika kvalitéer. Inga dyra grejor, men ger mig en bra mångfald. Jag får nog stoppa där, finns hur mycket som helst att säga om det här.
Christian: Red stone finns på ett par olika sociala medier redan, det är både färdiga verk och smakprov på låtar. Hur många sånger finns det för Red Stone?
Torbjörn: Jag har väldigt mycket låtar och det tar liksom inte slut, jag får till mig låtar hela tiden och ibland får jag liksom aktivt ignorera den sidan, jag skulle nog kunna sitta och plita ner låtidéer och inte gör något annat. Men jag är i behov av den här rundgången, cykeln, att få skriva, spela in, producera, mixa och släppa. För mig är musiken ett sätt att kommunicera och att då bara sitta och fånga idéer - blir väl introvert även för mig. Jag skulle säkert kunna hoppa över ett par steg i cykeln och låta någon annan både producera och mixa, förhoppningsvis hittar jag någon eldsjäl på vägen som har just dessa behov. Speciellt som det inte finns några pengar att tala om så behöver man stöta på "rätt" personer på vägen.
Christian: Musikaliskt låter Red Stone ibland ganska långt ifrån Veni Domine än så länge. "Where the emeralds grow (kolla youtube!)" och "The Storm" (kolla in spotify!) skiljer sig också från varandra rätt mycket. Är det medvetet och varför/varför inte?
Torbjörn: En nöt att knäcka. Jag har rätt bred musiksmak och därför kommer nog låtarna att skilja sig mer än normalt skulle jag tro. Än så länge har jag valt bort de låtar som sticker ut för mycket åt något håll. Samtidigt finns det en röd tråd och det är nog tyngden, jag har fasansfullt svårt att göra något "glättigt", snabba låtar får jag verkligen jobba mig igenom. Jag gillar både tradition och progression. Ibland med Veni Domine tyckte jag att jag sträckte mig så jag höll på gå sönder i strävan att göra ting annorlunda men i slutändan tyckte folk att; "ja, det låter ju Veni Domine.", trots mina ambitioner att gå utanför boxen uppfattade folk att jag var kvar på hemmaplan. Även om branschen inte uppskattar bredd kommer jag sannolikt att jobba brett, det är ju den jag är. Och det var därför jag startade Red Stone, att få göra den musik som kommer till mig i frihet, utan krav från någon annan. Det kan visa sig att vi slutar med 225 likes på Facebook och det är helt ok. Popularitet och konstnärligt uttryck är nästan varandras motpoler, ibland under en kort period kanske de går parallellt men för det mesta skulle jag säga att de är fiender. Har inte riktigt tänkt klart på den, så en revidering kan komma om några år kanske. Vad gäller Veni Domine så var vi ett band och även om vissa var mer tongivande än andra så färgade givetvis omgivningen upp hur det lät, som ett band ska vara. Både jag och Fredrik (sångaren) skrev för Veni och vi är väldigt olika rent musikaliskt. Fredrik är absolut en stor förebild för mig, han har en "gåva" utöver det vanliga.
Christian: Vad influerar Red Stone, både musikaliskt och tematiskt?
Torbjörn: Som sagt gillar jag olika musik och har inget emot att bli influerad av det mesta. Det kan vara en blåsig höstdag, en film, umgänge eller musik. Nuförtiden lyssnar jag inte så mycket på musik tyvärr, jag kan inte prioritera det. oftast när jag lyssnar så är det till mina egna mixar. Men lite nu och då sätter jag mig och bara lyssnar på musik. Som småbarnsförälder behöver man göra minst två saker samtidigt för att hinna med allt och så ofta jag kan blir en av de sakerna att lyssna på musik. Textmässigt, alltså, jag har alltid känt mig som en domedagsprofet, tycker att vi är på väg åt fel håll i samhället, vi uppmuntrar egot och missar kollektivet i stort sett. Min tro sätter givetvis spår och jag tycker om att utveckla mina funderingar kring det existentiella.
Christian: Hur har responsen varit hittills på Red Stone?
Torbjörn: De som kommit till och lyssnat på musiken har varit väl positiva, samtidigt är ju mediebruset extremt dessa dagar. Jag har ingen intention att lägga ner så mycket tid på att marknadsföra det hela, det som kommer min väg kommer. Jag har inget emot att ligga och puttra på sidan av. Att jaga uppmärksamhet blir sällan smickrande och det är en god värdemätare för varför jag håller på. Jag behöver nog ett skivbolag med tillhörande marknadsavdelning för att nå ut bredare, men då säljer man samtidigt sannolikt ut en del av den personliga integriteten. I bästa fall hittar man en samarbetspartner som fungerar under en period, jag stänger inga dörrar och det har varit aktuellt med skivbolag men det har inte nått full cirkel. Jag är liksom inboxad i metal communityn där jag aldrig har känt mig hemma, svårt att bli riktigt exalterad av metal - för mig hände det 1984-86 ungefär och det blir inte mycket nytt under solen sedan dess. Lite samma som progg-hårdrocken, har man gillat Rush och var med när "Images & words" med Dream Theater släpptes, svårt att få mycket förnyelse i genren efter det. En bra låt är ju alltid en bra låt så missförstå mig inte. Sen finns inte det personliga uttrycket kvar på samma sätt idag som förr. Man kunde direkt höra vilket band det var när man hörde en ny låt, eller höra vem det var som spelade trummor, en personlig touch liksom, nu är ju speciellt trummorna så otroligt massakerade i modern musik i form av kvantisering och programmering och det kanske inte är viktigt längre för de flesta. Det bevisar kanske bara att jag är dinosaurien som står på tur att utrotas. Lite som det finns konsumtionsmusik och konstnärlig musik, sen kan ju konsumtionsmusik vara briljant på sitt sätt. Nu ska jag sluta spinna på den här frågan. I slutändan är ju alla fria att tycka om det som de tycker om, det kan ju ingen säga något om, möjligtvis en riktigt bra pr byrå.
Christian: Vad kan man vänta sig i framtiden av Red Stone?
Torbjörn: I framtiden kommer det sannolikt att släppas några nya låtar, jag jobbar än så länge efter det konceptet. Det blir nog någon form av video till nästa låt. Har haft förmånen att jobba med videoformatet tillsammans med Germán Pascual, Astrakhan och några till. Det är väldigt roligt och kanske det blir fler sådana jobb framöver. Jag fortsätter att skriva, kanske blir det liveband framöver, kanske blir det skivbolag - lite oklart då man inte riktigt vet vart livet bär en.
English: When I began high school I quickly found out that you should choose sides. The last part of year 9 made us young people develop fast. Now it was time to find an identity for real, a peculiar nature perhaps? Proclaim something. First term at high school found people to become activists in different ways; politics, gender belonging, ideologies... and certainly not least music. Most took the easy way out and wolfed down just any form of hit-music there was. Trance/dance was also very accepted and approved. And then there was the fringe. Those who dwelled in the more shadowy edges of music; synth, goth and hard rock. At my school there was a clear divided path between synth and hard rock fans. No real conflict or so, more like "friendly" potshots between them. I ended up with the hard rock fans, or more likely, was tolerated as my own enclave within the country of hard rock. It might have to do with me not being fully devoted to the hard rock country's manifest or such. Instead of Metallica, Pantera, Skid Row or Aerosmith (to name a few examples) I was rather drawn to Bloodgood, Mortification, Tourniquet and Veni Domine (to name a few examples). Also the fact that I was a Christian enforced the "geek label" a bit, since it did little to run off with "sex, drugs and rock & roll". But the strong music I liked gave me strength. Something I liked with a couple of the album covers of bands labeled "brit-metal" or "white metal" during the 1990's was that many were created by the same artist: Rodney Matthews. So much of my path into hobby-artistry came to pass because of coming in contact with these bands. What was extra exciting for me was that Veni Domine came from Sweden.
Musikminnen. / Music memories.
I was kind of a hard rock/metal purist back then and had a hard time accepting other musical styles. Many years later I have since then broadened my taste in music, which is fantastic, but the stripes never really came off this tiger. When most "move on" as adults and maintain certain bands to youthful times (they didn't know better then, time to mature), I have returned from time to time. If not only to oversee where they are at the present - musically or if they still are active. I'm not fully convinced that a certain musical style applies to a certain age. I mean, those who like something but denies it and feel that they really shouldn't because they are of a certain age, then something is shady and they are not being true to themselves. Veni Domine started off as Glorify in 1987. After a name-change they released the album "Fall, Babylon, fall" in 1992. I still think the riff after the intro on their song "Face of the procecutor" to be among the best I have heard. Their second album, "Material sanctuary" from 1994 had a more heavy sound and they even recorded a music video for one of the songs... which is yet to see the light of day (!). Then things moved on and an album here and there was released. I followed the band from afar but still thought of them as among the more interesting bands, that didn't sound like a copy of more famous bands. Then in 2014 it was time again, for another album - "Light". They were brought to my attention through Facebook & it did indeed look very promising. Then...they shut down the power. The end. But despite the fact that they disbanded, there was something behind the set piece, a project called "The Red Stone Project", from guitarist Torbjörn Weinesjö. New-found curiosity made me finally contact the man behind the guitar.
_____________ Christian: Tell me about this project. Did it follow the wake of the vacuum after Veni Domine or has it existed for a longer time period? What/who is/are the Red Stone Project? Torbjörn: It's easy to believe that this is a project, which also has contributed that several (record) companies have given me the cold hand. The name implies my own heart which I think can be a bit too cold sometimes. To get the heart warmer is the project, it is very humbling for yourself to pull all the strings in this. The plan is to utilize competence when needed. The vocals will be done by me, hard to write so personal and hand that down to another vocalist. It has been with me since I was 15, popped up here and there, and life has finally brought me to the place where I can make it happen. With age the conditions change. For me it's important to get things done, that things move forward, so sometimes it's a necessity for me to add on bass or keyboards to move on. Christian:Is the thought to be a physical band or more like a digital project? Torbjörn: I have not placed any specific frames for the band, it will shape the way it is supposed to do. I've been out playing in a band before and if things move in that direction I will do it again. Christian: As I understand, much of Red Stone's material is recorded in the Room of Doom. Tell me about the development of Room of Doom Studios. Torbjörn: Room of Doom has existed for some years, me and my good friend Mats Hallstensson, from House of Shakira, built the studio mostly to cover the needs of both our bands. Even before the studio was finished the requests started to drop in from people wanting to rent it and we have processed quite a few productions since then. Mats does most of the work at Room of Doom in Solna, I have my own "nesting box" in Sollentuna which also goes under the name Room of Doom. From there I manage most of my projects. Without a studio close to my family I probably wouldn't have been able to do what I do. Christian: For recording, what kind of equipment do use (i.e. programmes, microphones, pedals, etc)? To what extent do you use "real instruments" for Red Stone, in our digitalized and sample-friendly age?
Torbjörn: I work in Cubase for PC, also I have Reason and a number of different sofware. Although I love technic bits I do have soft spot for acoustic instruments and analogue signals. I have a drum-kit ready to go at any given moment, miked up, I am glad to mike up guitar amplifiers too but then would like to mix with software. The drums are often mixed with samplings, yes, really there are no rules as long as the outcome match what I am striving for. I have been fortunate to record albums on the old way, using reel-to-reel tape recording systems and mixed without automation. That experience have helped me a great deal. It's easy to blindly focus on data and tech specifications, the ears and experience can prove to provide a top notch result even using more simple equipments. Something happens when people interact within music, that nerve has yet to be found in plug-in shape. Christian: Favourite guitar...?
Torbjörn: I don't have a favourite guitar, often it's about a sound for me. Sometimes the Les Paulen is the best, sometimes the Stratocaster or Telecaster. I use a Godin LGX XT quite often, sounds and plays expensive but with an extreme diversity as far as sounds goes. Then I have a Custrom Stallings SSG, Hollowbody SG which probably is the best guitar in my possession. It sings and chimes nicely on each note and has a very deep and pure tone, the entire guitar sort of vibrates when you strike a chord, almost jumps out of the hands. Then I love 12 string acoustics, I own a couple of those in varied quality. No expensive stuff, but it brings me diversity. I feel I need to stop there, there is plenty more to say about this. Christian: Red Stone is available on a couple of social medias already, both finished songs and also samples. How many songs are there for Red Stone? Torbjörn: I have plenty of songs and it doesn't seem to stop, I get ideas for songs all the time and sometimes I have to actively ignore that side, I could surely sit and pen down ideas for songs and do nothing else than just that. But I depend on the cycle; to write, record, produce, mix and release. To me music is a way of communicating and then to only sit and pin-point ideas, well, it becomes a bit too introvert even for me. I could surely skip a couple of stages in the cycle and let someone else both produce and mix, hopefully I will find someone with a driving spirit along the way who has these certain needs. Especially since there is no money to spare you need to meet the "right" people as you go along.
Christian: Musically, Red Stone sounds quite far from Veni Domine this far. "Where the emeralds grow (go check youtube)" and "The Storm" (go check Spotify) differs from each other quite a bit too. Is that a concious choice and why/why not? Torbjörn: Something to ponder. I do have a broad taste in music and thus, the songs will differ from each other more than what is normal I would say. This far I have excluded the songs that strays too much in either direction. At the same time there is a consictent thread running through and that gives it a solid, I find it very gruesome to do something cheesy, I really have to struggle to make quick songs. I like both tradition and progression. Sometimes with Veni Domine I thought I strained myself to the point of almost cracking up in my effort to do things differently but in the end people were like; "yes, it sounds like Veni Domine.", despite my ambitions to step outside the box people had the notion that I was working on my home-field. Even if the industry doesn't appreciate the broad perspective I will most likely work that way, in the end - it's who I am. And that was also why started Red Stone, to be able to create the music that comes to me in freedom, without demands from another party. It may well end up with only 225 likes on Facebook and that is quite ok. Popularity and artistic expressions are almost each others antipoles, sometimes during a short period of time they may run parallell but for the most time I would say they are enemies. Haven't thought that thought through yet, so a revised update may occur in a couple of years. As far as Veni Domine goes, we were a band and some were more notable than others, so it did in fact affected the environment and the sound, as a band should do. Both me and Fredrik (the singer) wrote music for Veni and we are very different, musically. Fredrik is absolutely a role-model to me, he has a "gift" out of the ordinary. Christian: What influences Red Stone, both musically and thematically? Torbjörn: As I mentioned earlier, I like different kinds of music and has no problem letting myself be influenced by most things. It can be a windy day in Autumn, a film, socializing or music. Nowadays I don't listen to music all that much, I'm afraid, I can't make it my priority, often when I listen it is to my own mixed projects. But now and then I sit down for the purpose of listening to music. As a parent to very small children you often need to to at least two things at the same time to make it work, so often one of those things for me, can be to listen to music. Lyrically, well, I have always felt that I'm somewhat of a doomsday-prophet, I believe we are heading the wrong way in soceity, we encourage the ego and miss out on the collective, pretty much. My faith also leaves its mark and I like to develop my thoughts around the existential.
Christian: How has the response been about Red Stone so far? Torbjörn: Those who have listened to the music have been positive, at the same time the media-noise is extreme these days. I have no intention to put too much time marketing this, what comes my way comes my way. I don't mind being on the side-walk, so to speak. To hunt for attention is seldom flattering and is a good measure for why I am doing this. I believe I would need a record company with a marketing division to reach a broader audience, but most surely I feel that you would sell off your personal integrity in the process. In the best of worlds you would find a partner for a period, I will not shut any doors and record companies have been in the works but have not reached full circle. I am sort of boxed in, in the metal community, a place I never really felt totally at home. It's hard to be excited about metal - for me that happened in 1984-86 and after that there have been nothing new under the sun since then. A bit the same as the progressive hard rock, if you have been a fan of Rush and was there when Dream Theater's "Images & words" was released, it's hard to get more renewal in the genre after that. A good song is always a good song, don't get me wrong. Then the personal expression is not there anymore in the same way as before. Earlier you could hear what band it was as soon as a new song came from the speakers, or who it was who played the drums, a personal touch if you will, as of now especially the drums are more often than not, massacred in modern music in the form of qvantization and programming and it isn't perhaps as important for most people. It only proves to show that I am the dinosaur next in line for extinction. A bit as there is consumer music and artistic music, then consumer music can be fantastic in its own right. Now I will try to end this question. In the end everyone is free to like whatever they like, no one can say anything about that, or possible a really good PR agency. Christian: What is to be expected by Red Stone in the future? Torbjörn: In the future a couple of new songs will be released, more likely, I work after that concept for the time being. Some kind of video will be recorded for the next song. I have had the opportunity to work within the video-format together with Germán Pascual, Astrakhan and a few other. It is very fun and perhaps there will be more jobs like that in the future. I will continue to write, perhaps there will be a live-band later, perhaps a record company - a bit unclear when you never know where life takes you.
Äntligen är det kanske dags för teater igen. En sufflör & en regissör från gruppen jag spelade med i 2012 har hört av sig. Det slår alltid an något när det är tal om teater. Kreativa uttryck sporrar och inspirerar. Nu är det ju beroende av att repetitioner sker på "rätt" dag. Ons- och torsdagar kan bli problematiskt eftersom dessa är rätt så uppbokade med kyrkliga aktiviteter och fruns körsång. Jag hoppas såklart att det går att lösa. Nu var det alltför länge sedan som jag var en del av en dramatisk kreativ process.
Teater är fantastiskt. I den konstformen kan man omvandla sig själv, man tar saker från sin egen personlighet för att skapa en ny eller annan. Om man i vanliga fall är rätt lugn och städad kan man genom teater bli vild eller grotesk, som ett exempel. Allt är möjligt, och det är ofta skönt att få utmana sig själv. Man växer. Teater eller drama borde vara obligatoriskt i viss mån i alla skolor.
English:
Finally it might be time for theater again. A prompter & a director from the group that I formerly was a part of in 2012 gave me a call. Something always catches on as soon as theater is on the table for discussion. Creative expressions incites and inspires. Now everything depends on whether the rehearsals are on the "right" day or not. Wednes- and Thursdays are off the planning since they are already schedueled with church activities and my wife's choir-singing. I do hope that it is solvable. It was now too long since I was a part of a dramatic creative process. Theater is fantastic. In this art-form you can really re-invent yourself, you take parts from your own personality to create a new or another. If you are quite the calm and well-behaved person normally, through theater you can become wild and grotesque, as an example. Everything is possible and it's often quite nice to challenge yourself. You grow. Theater or drama should to some extent be mandatory in all schools, in my opinion.
